Man lär så länge man lever. Det är ju ett annat uttryck man hört ett par gånger. Och det kanske beror på att så är det. Annars kan man tro att när man klarat av det där med att gå, cykla och räkna samt gjort 12 år i skolan så har man koll på det vardagliga. Givetvis så kan man fördjupa sina kunskaper i specifika ämnen och läsa på lagar och regler av diverse slag. Man just det där självklara tror man sig kunna. Jag blir därför alltid lika förvånad när jag får en aha-upplevelse om något som jag inte visste. Eller rättare sagt inte ens visste att jag inte visste. Att jag typ inte kan Latin vet jag ju så det är ju inget att förvånad över. Och är inte heller något man "bara fattar". Men när jag för en månad sedan började fundera på när det var våffledagen så hände detta. Jag frågade några på jobbet och fick lite olika svar. Ingen hade superkoll kan man säga. Så jag var inte ensam om min okunskap  Så pratade jag med min Mamma och då kom detta upp. När får vi äta våfflor? Men det är ju Maria bebådelsedagen sa hon då. Aha OCH. Det vet jag väl att den även heter men när är det? Då tittade min Mamma på mig som om jag skojade med henne. -Det var ju då Maria blev havande. Alltså nio månader innan Jesus födelse.  Den 25: mars. 

Då klickade det till. Jaha. Är det så det är. Kommer aldrig glömma av när Våffledagen är från nu, men det borde ju vara Kanelbullens dag om det var den dagen hon fick bullar i ugnen. 

Ibland blir det inte som man tänkt sig.  Hur ofta har man inte hört det. Och i de flesta fall med en negativ klang. Men tänk om det blivit som man tänkt sig och det visade sig att det inte alls blev bra. Att det inte blir som man tänkt är ju bra. Dels för att det säkert blev mycket bättre men framför allt för att man inte ska veta hur det blir. Hur kul vore det om det hela blir som man tänker. Då blir man ju aldrig överraskad och får aldrig tänka till och tänka om. Hela tanken är ju att "allt kan hända". Och det som vid en första anblick kan ses som ett misslyckande och helt fel kanske blir det bästa som hänt på länge.  Man måste bara vara öppen och se möjligheterna. Det är som jag (och Gunde) säger "ingenting är omöjligt" Det omöjliga tar bara lite längre tid. Jag försöker alltid tänka att "nu blev det så här och då får jag förhålla mig till det". För jag har lärt mig att man kan INTE ändra det som har hänt. Oavsett hur länge man ältar så kan man inte påverka det som hänt. Det är som när domaren visar det röda kortet och spelaren protesterar och ska prata med domaren. Har det någongång hänt att en domare tagit tillbaka de röda kortet? Nej! För det är NU du kan påverka vad som händer SEDAN. Påverka alltså. Men om det blir så vet vi aldrig. Som tur är. 

Då var det dags igen. Är det meningen att man ska skriva något varje dag som typ en dagbok? Jag tror det. Så då är det bäst att man inte missar efter bara en dag. Sitter i sängen och skriver och känner mig lite som Carrie i Sex and the city. (Hello mr Big ) Särskilt efter en kväll med underbara vänner som bjuder på både sitt liv och massa vin. När man passerat 40 och lite till kan man bjuda på sina misstag och dela glädje och sorg med sin vänner på ett befriande sätt. Särskilt ihop med lite rosé. Allt är inte perfekt. Man kan faktiskt säga att väldigt lite i livet är just perfekt.  Faktiskt är perfekt rätt tråkigt och förutsägbart. Jag kan faktiskt påstå att ingen är perfekt. Inte ens min katt.  Han fäller året om. Vilket är väldigt jobbigt men så är det. Förmodligen är mina brister betydligt större. Eller varför säger man fel och brister ?  Vad är fel med att vara till lite besvär. Eller inte perfekt.  Livet är inte en dans på rosor och alla har sina strider att tampas med. Det gäller bara att ta tillvara på livet och göra det bästa av varje ögonblickara. Att dela det med sina vänner gör att livet känns helt underbart. Trots sina Upps and Downs. Man måste ha lite motgång för att njuta av medgång   Och jag njuter av livet. Varje dag. Livet är en ständig kämp och utan kamp ingen seger. Glöm aldrig det. Och visst är det härligt att kämpa och nå sitt mål. Framför allt att njuta av de små målen i livet. Just idag är jag stark. 

Då har det äntligen hänt. Jag har skaffat mig en blogg. Har funderat säkert ett år men som så många gånger annars så har jag tänkt "att jag gör det sedan". Och nu Påskafton 2014 är det äntligen "sedan". Men som någon klok människa sà för en herrans massa år sedan. " Bättre sent än aldrig". När jag första gången tänkte att jag skulle starta en blogg så var det efter att fullständigt ha tröttnat på allt negativt som skrevs i alla tidningar.  Då tänkte jag att jag skulle starta en tidning med BARA positiva nyheter. Roliga saker som hänt. Men en tidning hade tagit ännu längre att starta än en blogg :-) Nu när jag skulle registrera mig så funderade jag på vem som kommer att hitta denna blogg bland alla miljoner eller kanske miljarder bloggar. Men det viktiga just nu är inte att bli läst utan att bli skriven. Jag är nämligen en sådan människa som på riktigt inte lägger så stor vikt vid vad folk tycker om det jag säger och gör. Det viktiga för mig är att få säga vad jag tycker och göra det som känns bäst eller i vissa fall minst dåligt just nu. Just nu sitter jag då hemma och skriver på min ipad. Jag är en hemmamänniska har jag kommit på med åren. Jag älskar att bara vara hemma. Hem ljuva hem..... Har ett glas rosé vid min sida och en tom godisskål. Tänkte äta upp allt godis så att jag kan börja ett nyttigare liv på tisdag. Känns det igen?  Just det. Det kanske inte är någon som läser detta. Men för mig känns det igen. Allt för ofta. Nästan varje måndag eller i allà fall vaje månad börjar jag "ett nyttigare liv". Ska äta bättre och träna mer.  Men allt är ju relativt. Äta nyttigare än vad?  Och träna mer än vad?  Mer än nu ikväll blir ju i alla fall lätt. Så det kör vi på.